När Gud ska­pa­de män­nis­kan gav han hen­ne sin ska­pa­de jord att leva på (1 Mos.1:28-29). Som en följd av syn­da­fal­let fick män­nis­kan plåga och möda till sitt liv på jor­den, men Gud lo­va­de att ta hand om hen­ne (1 Mos 3:14-19).

Gud kom­mer till män­nis­kan i na­tu­ren, i våra liv­sö­den och i fol­kens öden. Han ta­lar till oss i våra sam­ve­ten. Särs­kilt ut­t­ryc­ker Gud sig själv i den He­li­ga Skrif­ten och i vår Fräl­sa­re Je­sus Kris­tus. Gud har gett sin he­li­ga lag till att leda män­nis­kors in­bör­des liv. De tio bu­dor­dens lag ut­gör ock­så en grund för det tim­li­ga sam­häl­lets lags­tift­ning.

Män­nis­kan kan kom­ma till Gud i bö­nen. Det är hjär­tats sam­tal med Gud. Män­nis­kan är den en­da va­rel­sen på jor­den som kan kom­ma nära Gud och höra hans röst ef­ter­som hon är ska­pad till en av­bild av Gud. Gud hör var­je män­nis­kas bön.

Je­sus lär oss att be

Gud hör den ödm­ju­ka bö­nen; hyck­la­rens bön är en försk­räc­kel­se för ho­nom (Matt 6:1-8). Bö­nen Fa­der vår är en del av un­der­vis­nin­gen i Jesu bergsp­re­di­kan. Där un­der­vi­sar Je­sus särs­kilt om ett liv som är vär­digt in­för Gud och om li­vets rät­t­fär­dig­het. Lär­jun­gar­na kän­de sig som odug­li­ga bed­ja­re och bad Je­sus om hjälp. Fa­der vår, som Je­sus har lärt oss, in­ne­fat­tar så­väl det tim­li­ga som det evi­ga li­vets be­hov. Lut­hers förk­la­ring i ka­te­ke­sen öp­p­nar en trygg trons syn­vin­kel till vårt bö­ne­liv.

Var­för knäp­per vi våra hän­der när vi ber? Har du märkt att det hjäl­per dig att kon­cent­re­ra tan­kar­na på bö­nens in­ne­håll? Då kän­ner man att man konk­ret är den him­mels­ke Fa­derns äls­ka­de barn, som har nå­got att säga Fa­dern. Fa­dern sva­rar på bö­nen med frid och bed­ja­ren kan fort­sät­ta sitt liv och lita på den him­mels­ke Fa­derns löf­ten. ”Ske din vil­ja i him­me­len så ock på jor­den”.

Vårt dag­li­ga bröd

Lut­her de­lar i ka­te­ke­sen (tred­je hu­vuds­tyc­ket) upp bö­nen Fa­der vår i sju bö­ner. Den här tidsk­rif­tens tema är den fjär­de bö­nen ”Vårt dag­li­ga bröd”. I det räk­nar Lut­her in al­lt som hör till krop­pens föda och be­hov, al­l­tif­rån hem, över­het, häl­sa, goda vän­ner till tro­fas­ta gran­nar och an­nat lik­nan­de.

Vad är vårt dag­li­ga bröd? är det det­sam­ma som för pro­fe­ten Elia (se 1 Kung 17:1-16), el­ler sak­nar vi kung Sa­lo­mos liv­sin­ne­håll (1 Kung 10:14-26)? Nö­jer vi oss mån­ne med Jesu lär­jun­gars lott? El­ler kän­ner vi oss mis­s­nöj­da när vi in­te har fått det­sam­ma som vår när­mas­te gran­ne el­ler en vän?

Gud har bes­tämt tid och gräns för var fol­ken ska bo (5 Mos 32.8) och för var­je män­nis­ka hen­nes lev­nads­tid, bop­lats och liv­sup­p­gift (Gal 1:15). Var­je män­nis­ka är Guds ska­pel­se­verk, unik och ful­l­kom­lig (Jer 1:5). Vi har ock­så fått al­la de gå­vor som vi be­hö­ver för det liv som Gud bes­tämt och vi be­hö­ver vara trog­na des­sa gå­vor (Rom 12:1-10).

När han up­p­ma­nar till för­nöj­sam­het i nju­tan­det av trons och li­vets gå­vor, var­nar apos­teln Pau­lus för gi­rig­he­tens och avunds­ju­kans be­gär som kan bli till en fara för tron (1 Tim 6:6-12). Vi bör an­vän­da det pund som vi fått ans­vars­ful­lt. Vad in­ne­bär det i mitt liv? Det får vi fråga den him­mels­ke Fa­dern om. ”Giv oss idag vårt dag­li­ga bröd.”

Tron är per­son­lig

Vi ber i Fa­der vår att den him­mels­ke Fa­dern ska ge oss sin tim­lig och fram­för al­lt evi­ga väl­sig­nel­se. Vi ber att vi ska fin­na Guds rike och få våra syn­der för­låt­na. Det evan­ge­lium om Je­sus Kris­tus som pre­di­kas i Guds rike ger frid till den som tror det. Evan­ge­liet är Guds kraft är­ven i trons kamp.

Den him­mels­ke Fa­dern ger sin he­li­ge An­de så att vi av nåd tror hans he­li­ga ord och le­ver sa­li­ga här i ti­den och se­dan i him­len (and­ra bö­nens förk­la­ring).

Timo Määt­tä

övers. TA