Rit­va Löp­pö­nen

Da­lar­na

Över­sät­t­ning: Hei­di Löp­pö­nen

Svens­ka som­mar­mö­tet in­led­de tra­di­ti­on­sen­ligt en se­rie av stör­re mö­ten un­der som­ma­ren.

Svens­ka som­mar­mö­tet anord­na­des i en li­ten skala 22–24/5 i Mockf­järds kyr­ka, va­rif­rån SFC sän­de mö­ten via in­ter­net. På plats fan­ns pre­di­kan­ter, ar­ran­gö­rer och en li­ten grupp av sån­ga­re. Prog­ram­met in­ne­höll pre­dik­nin­gar, sön­dags­s­ko­la, sångs­tund och ett an­fö­ran­de. Mö­tens hu­vud­syf­te vara det­sam­ma som al­l­tid: läsa och bet­rak­ta Guds ord.

Tron är li­vets grund

Jyr­ki Pit­kä­lä förk­la­ra­de i sin pre­di­kan hur ett hus skul­le byg­gas på en fast grund. Trons grund är att män­nis­kan hör Guds ord och ver­kar utif­rån det­ta. Mot­gån­gar prö­var li­vets grund. I den­na stund prö­var pan­de­min hela värl­den. I Guds rike får män­nis­kan syn­der­na för­låt­na och nyck­lar till den fas­ta grun­den, den grund som in­te här­jas av stor­mar.

– Det fin­ns plats i Kris­tusk­lip­pan, trös­ta­de Pit­kä­lä.

As­sar Tu­ru­nens pre­di­kan hand­la­de om hur den för­lo­ra­de so­nen gjor­de bät­t­ring. Gud väck­te poj­ken till att se och ång­ra det fak­tum att han hade byg­gt sitt liv på en sandg­rund. Han hade en nå­dig far som tog emot ho­nom. En far som ord­na­de en stor gläd­je­fest när den för­lo­ra­de so­nen åter­vän­de hem.

– På sam­ma sätt vill Gud ha al­la sina barn till sig i him­me­len, sade Tu­ru­nen.

Timo Löp­pö­nens pre­di­kan be­hand­la­de hän­del­ser vid Kris­ti him­mels­färd. Je­sus tes­ta­men­te, den sis­ta öns­kan till al­la, var att män­nis­kor skul­le be­vit­t­na om Je­sus. Lär­jun­gar­na kän­de att up­p­gif­ten var omöj­lig att ge­nom­fö­ra och de var räd­da men Gud gav den He­li­ge An­den till hjälp. Kris­ti Him­mels­färds trös­tan­de buds­kap är att på sam­ma sätt som Je­sus togs upp till him­len på ett moln, kom­mer Han och häm­tar sina eg­na hem till sig.

Den Gode Her­den ger tryg­g­he­ten

Mat­ti Väy­ry­nen be­to­na­de hur He­se­kiels besk­riv­ning om den Gode Her­den läm­par sig i ti­den idag, när mån­ga le­ver iso­le­ra­de. Ett får är ett skyg­gt och förs­vars­löst djur som al­l­tid be­hö­ver en her­de. Ett får är som Guds barn som läng­tar till för­sam­lin­gens ge­mens­kap, där den får om­sorg. Den vil­se­gång­na män­nis­kan har kal­lats och kal­las fort­fa­ran­de til­l­ba­ka till Guds rike och den Gode Her­dens om­sorg.

Även Timo Leh­to­las avs­lut­ningsp­re­di­kan hand­la­de om den Gode Her­den.

– Det är vik­tigt att lita på Guds led­ning och förs­tå att Gud även ger oss pröv­nin­gar för att stär­ka tron, sade han.

Guds barn har en väl­sig­nel­se i ti­den och ett slut­mål i him­me­len, där det in­te fin­ns nå­gon co­ro­na el­ler mil­jö­förs­tö­ring. Gud har gett män­nis­kor en vis­dom att kun­na skapa tek­nik, vil­ket har möj­lig­g­jort sänd­nin­gar­na av mö­tet via in­ter­net. I ka­ran­tän fin­ns det möj­lig­het att lys­s­na på mö­ten mer än van­ligt och även förk­la­rat med mån­ga oli­ka gå­vor.

Al­lt är i Guds kän­ne­dom

Pasi Juu­jär­vi hade ett an­fö­ran­de om mö­tes­mot­tot Her­ren är min til­lf­lykt och min borg (Ps. 91:2). Det lil­la bar­nets ”borg” är hem­met som ger skydd, tryg­g­het och om­sorg. Guds barn fin­ner sin tryg­g­het i Guds rike, ett rike som ger skydd mot fien­den utan­för med Guds ord och evan­ge­lium.

Al­la män­nis­kor mö­ter pröv­nin­gar i sina liv, till exem­pel ge­nom nå­gon sjuk­dom el­ler en eko­no­misk kris. Krig och na­tur­ka­tast­ro­fer kan påf­res­ta na­ti­o­ner. Al­la kan drab­bas av fy­sis­ka och psy­kis­ka sjuk­do­mar och då be­hö­va söka pro­fes­si­o­nell hjälp.

– De­ras för­vär­va­de kuns­kap och skick­lig­het till att hjäl­pa är en Guds väl­sig­nel­se, me­na­de Juu­jär­vi.

De tro­en­de har en förs­tå­el­se ge­nom tron att in­gen­ting hän­der utan Guds vets­kap. Likt ett li­tet barn får Guds barn kän­na tröst, tryg­g­het och för­lå­tel­se från Guds för­sam­ling, som är på väg mot ärans him­mel.