Timo Löp­pö­nen, Över­sät­t­ning: Hei­di Löp­pö­nen

Ari Vä­hä­jylk­kä bor til­l­sam­mans med sin fru An­ne i de­ras triv­sam­ma hem i Mockf­järd i Da­lar­na. Vä­hä­jylk­kä har i han­den Vart tog Gud vä­gen?, en svensk över­sät­t­ning av en barn­bok som SRK har pub­li­ce­rat. Til­l­sam­mans på sof­fan sit­ter två av bar­nen, Nela och Mol­lie.

– Hos oss fun­ge­rar det så att bar­nen får på kväl­len väl­ja nå­gon bok som vi lä­ser. Sex da­gar i vec­kan får de väl­ja men pap­pa väl­jer på lör­da­gar och den här bo­ken har bli­vit of­ta läst den se­nas­te ti­den, be­rät­tar fa­mil­je­fa­dern.

Om bo­ken är tjock så lä­ses den un­der flera kväl­lar men den här kan lä­sas fär­digt sam­ma kväll. Utö­ver SRK:s barn­böc­ker så hör även den svensksp­rå­ki­ga bar­nens Bi­bel till de fa­vo­ri­ter som hål­ler i läng­den.

Aris och An­nes barn til­l­hör den tred­je ge­ne­ra­ti­o­nens in­vand­ra­re. I mö­tes­sa­len på Da­lar­nas frids­fö­re­ning stap­p­lar re­dan mån­ga som även til­l­hör den fjär­de ge­ne­ra­ti­o­nen.

– Just nu fin­ns ett be­hov av att över­sät­ta böc­ker till svens­ka för barn och ung­do­mar men se­na­re när des­sa barn vä­xer upp så ökar be­ho­vet av böc­ker för un­ga vux­na och för fa­mil­jer, an­ser Vä­hä­jylk­kä.

Det fins­ka språ­ket fin­ns på nå­got sätt kvar hos Vä­hä­jylk­käs barn men svens­kan är rim­ligt­vis star­ka­re. Som före det­ta för­sälj­ning­sans­va­rig för pub­li­ka­ti­o­ner vet Ari Vä­hä­jylk­kä än­då att ljud­böc­ker eröv­rar mark, så pass att de tra­di­ti­o­nel­la böc­ker­na kan bli kvar i för­säl­ja­rens för­råd.

– Till de yng­re bar­nen lä­ses självk­lart des­sa rik­ti­ga böc­ker än­då, kons­ta­te­rar han.

Lä­sa­ren re­pe­te­rar bo­kens hand­ling för sina barn och den lå­ter väl­digt int­res­sant och med­ryc­kan­de. Hu­vud­per­so­nen är en poj­ke från ett ic­ket­ro­en­de hem, där mam­man är ti­di­ga­re tro­en­de me­dan pap­pan ald­rig va­rit tro­en­de. Poj­ken har haft en trygg, tro­en­de mor­mor som nu lik­väl är död.

Vä­hä­jylk­kä be­rät­tar att poj­kens och pap­pans förs­ta mö­tes­be­sök väck­te mån­ga tan­kar.

– Jag kom­mer in­te så of­ta att tän­ka på hur märk­ligt ett helt van­ligt möte kan kän­nas för en ny­bör­ja­re. Mån­ga hän­del­ser i bo­ken och särs­kilt dess slu­tord har väckt fun­de­rin­gar hos bar­nen.

– Gjor­de poj­kens pap­pa bät­t­ring? frå­ga­de en av fa­mil­jens döt­t­rar när hon för förs­ta gån­gen hör­de bo­ken och dis­ku­te­ra­de den dä­ref­ter med sin far.

Fa­mil­jen Vä­hä­jylk­kä har til­l­sam­mans, utif­rån bo­kens äm­ne, fun­de­rat över hur mån­ga ic­ket­ro­en­de än­då tror på nå­got – kans­ke “ödet” el­ler en “hög­re kraft”.

– Vi tror ju på att li­vet och dö­den och al­l­ting lig­ger i Guds hän­der, sä­ger Ari Vä­hä­jylk­kä.

– Ib­land ham­nar sam­ta­len i sko­lans värld, ifall bar­nen har up­p­levt nå­gon slags mot­sät­t­ning mel­lan sko­lans un­der­vis­ning och tro­en­des över­ty­gel­se. Så­dant re­so­ne­rar vi om til­l­sam­mans, fort­sät­ter han.

Den­na halv­tim­mes läs­s­tund som up­p­re­pas var­je kväll up­p­levs vik­tig och gi­van­de i An­nes och Aris fa­milj. Det är en trygg och fört­ro­lig stund.