Psal­tarp­salm 84 kän­ns igen som Ko­rachs ät­t­lin­gars psalm. Den ger sin besk­riv­ning av Is­ra­els folks vand­ring i öde­mar­ken. En del av fol­ket hade gjort up­p­ror mot sina le­da­re Mose och Aron. Ko­rach med sina ska­ror un­der­vi­sa­de att hela fol­ket är he­ligt. En så­dan un­der­vis­ning var in­te ef­ter Guds sin­ne­lag. I fjär­de Mo­se­bok fram­går hur Gud best­raf­fa­de Ko­rachs an­hö­ri­ga (4 Mos 16:32).

Lut­her skri­ver i fö­ror­det till psalm 84 att psal­men besk­ri­ver Guds för­sam­lings bo­nin­gar och dess ljuv­lig­het. De som förb­lev hör­sam­ma gen­te­mot Guds röst, glad­des över Guds för­sam­ling.

Guds för­sam­ling

Re­dan Gam­la för­bun­dets tids män­nis­kor såg Guds för­sam­ling ge­nom tro, ett Her­rens Si­ons på det he­li­ga ber­get, där Gud trä­der fram i sin ful­l­kom­li­ga glans (Ps 2:7, 50:2). Pro­fe­ten Je­sa­ja bet­rak­ta­de Nya för­bun­dets för­sam­ling, där ”de blin­das ögon öp­p­na­des och de dö­vas öron hör­de”. ”De som Her­ren fri­köpt vän­der åter. De kom­mer till Sion med ju­bel, krön­ta med evig gläd­je. Fröjd och gläd­je föl­jer dem, sorg och suc­kan flyr” (Jes 35:5, 10).

Des­sa pro­fe­ti­or har re­dan be­san­nats. även i vår tid in­ne­bär Guds för­sam­ling rät­t­fär­dig­het, frid och gläd­je i He­lig nde (Rom 14:17).

Guds ord up­p­ma­nar oss att vär­de­sät­ta för­sam­lin­gens sam­man­koms­ter och att höra vad An­den sä­ger till för­sam­lin­gen. Apos­teln Pau­lus skrev om Guds för­sam­ling även som fa­milj: ”Al­lt­så är ni in­te läng­re gäs­ter och främ­lin­gar utan äger sam­ma med­bor­gars­kap som de he­li­ga och har ert hem hos Gud. Ni har fo­gats in i den byg­g­nad som har apost­lar­na och pro­fe­ter­na till grund och Kris­tus Je­sus själv till hörns­ten” (Ef 2:19–20).

För­sam­lin­gens ljuv­lig­het

Guds för­sam­ling har al­l­tid va­rit en stri­dan­de för­sam­ling på jor­den. Psal­tarp­salm 84 besk­ri­ver hur Ko­rachs ät­t­lin­gar käm­pa­de och fär­da­des trons vand­ring un­der strid. De vär­de­sat­te den per­son­li­ga tron och att få bo i Guds för­sam­ling. De sjöng: ”Jag för­tär­des av läng­tan till Her­rens för­går­dar. Nu jub­lar min själ och min kropp mot den le­van­de Gu­den. Spar­ven har fun­nit ett rede och sva­lan ett bo för sina un­gar: dina al­ta­ren, Her­re Se­ba­ot, min ko­nung och min Gud” (Ps 84:3–4).

Guds barns gläds än­nu idag för den per­son­li­ga tron i Guds för­sam­ling. I lik­nel­sen om vint­rä­det un­der­vi­sa­de Je­sus om det ge­men­sam­ma ban­det mel­lan per­son­lig tro och Kris­ti kropp, Guds för­sam­ling: ”Bli kvar i mig så ska jag bli kvar i er. Den som in­te är kvar i mig blir som gre­nar­na som kas­tas bort och vis­s­nar” (Joh 15).

Gud vi­sar sin ful­l­kom­li­ga glans i sin för­sam­ling. Pro­fe­ten Sa­kar­ja såg som fö­re­bild för för­sam­lin­gen en gyl­le­ne ljus­s­ta­ke, på vil­ken det fan­ns en bä­ga­re och sju ljus. Gud har i sin för­sam­ling gett oss al­lt som vi be­hö­ver. Vi sak­nar in­gen­tin.

På kam­pens väg

Ko­rachs ät­t­lin­gar li­ta­de på och Gud sat­te sin til­lit till ho­nom i sina liv och i sin tros­kamp: ” Gud är vår til­lf­lykt och vår styr­ka, en hjälp i nö­den, som ald­rig svi­kit. Där­för räds vi in­te om än jor­den skäl­ver och ber­gen stör­tar i ha­vets djup. Her­ren Se­ba­ot är med oss, Ja­kobs Gud är vår borg (Ps 46:1–3, 8). ”En dag på dina för­går­dar är bät­t­re än tu­sen da­gar där hem­ma” (Ps 84:11).

Ko­rachs ät­t­lin­gars er­fa­ren­he­ter kan vara be­kan­ta även för den här ti­dens Guds barn. Ib­land kan vi ock­så kän­na hur fär­den går som ge­nom ”en tå­re­dal”. I trons gläd­je kan vi ge­nom­gå be­kym­mer, li­vets konf­lik­ter och tvi­vel. Gud har dock hjälpt oss. De möj­lig­he­ter som Gud har vi­sat har bör­jat först där våra eg­na har ta­git slut.

Guds nå­de­ri­ke är vår tryg­g­het, där hör vi trös­tens ord och fram­för al­lt ev­na­ge­liets gläd­je­buds­kap om syn­der­nas för­lå­tel­se.Vi får be att den sö­kan­de män­nis­ka fin­ner Guds rike och får gläd­jas över en per­son­lig tro. Det le­der en gång till evigt liv i him­len. I Guds ord lo­vas att den sö­kan­de ska fin­na och för den som knac­kar på ska dör­ren öp­p­nas.

Jor­ma Hop­pa, övers. T.A.

Teks­tis­sä kä­si­tel­lään seu­raa­vaa raa­ma­tun­koh­taa: Ps 84

Jul­kais­tu Sii­o­nin Lä­he­tys­leh­des­sä 2/2016