Rit­va Löp­pö­nen, Över­sät­t­ning: Hei­di Löp­pö­nen

Mån­ga flyt­t­lass fär­da­des på 1960- och 1970-ta­let från Fin­land till Sve­ri­ge, där det fat­ta­des ar­betsk­raft. Mika och Ann-Mari (f.d. Juu­jär­vi) Kin­nu­nen från Bor­län­ge i Da­lar­na är and­ra ge­ne­ra­ti­o­nens in­vand­ra­re. Fin­länds­kan är en på­tag­lig del av de­ras iden­ti­tet.

Mika Kin­nu­nens fö­räld­rar An­te­ro och An­ne­li Kin­nu­nen, med ursp­rung i Reis­jär­vi, flyt­ta­de till Es­kils­tu­na år 1970 med tre små barn. Ann-Mari Kin­nu­nens fö­räld­rar Rai­ja och Jou­ni Juu­jär­vi an­län­de med sitt flyt­t­lass från Ke­mi­jär­vi till Kop­par­berg år 1968. På den ti­den fan­ns fyra små barn i fa­mil­jen.

Mika och Ann-Mari Kin­nu­nen föd­des i det nya hem­lan­det i bör­jan av 1970-ta­let. Hem­byg­den va­rie­ra­de till en bör­jan til­ls de båda fa­mil­jens liv stad­ga­des till Gag­nefs kom­mun i Da­lar­na.

På två språk

I Ann-Ma­ris och Mika Kin­nu­nens barn­doms­hem har fins­kan al­l­tid va­rit hemsp­rå­ket. Som­mar­lo­vet in­ne­bar al­l­tid för dem en Fin­lands­re­sa till som­mar­mö­ten och stu­gan. På kon­fir­ma­ti­ons­läg­ret i Sii­ka­tör­mä hit­ta­des nya vän­ner. De har fort­fa­ran­de vän­ner i Fin­land.

Det svens­ka språ­ket kom med i bil­den ge­nom skol­värl­den och fri­tid­sint­res­sen. Fins­kan var väl­digt län­ge det en­da språ­ket på frids­fö­re­nin­gen som då fan­ns i Bor­län­get­rak­ten.

Det fins­ka språ­ket var för dem även ”pre­di­kosp­rå­ket”, då de fått till sig det­ta än­da från barn­do­men. De finsksp­rå­ki­ga si­ons sån­ger­na kän­ns väl­be­kan­ta men de up­p­le­ver över­sät­t­nin­gen av svens­ka si­ons­sån­ger som väl­digt vik­tigt.

– De är rik­ta­de di­rekt till ung­do­mar, besk­ri­ver Ann-Mari.

Åren som tolk på mö­ten och på kon­fir­ma­ti­ons­lä­ger har klarg­jort den eg­na iden­ti­te­ten.

– Som tolk på kon­fir­ma­ti­ons­läg­ret up­p­lev­de jag väl­digt starkt fins­kan som en del av min iden­ti­tet, be­rät­tar Ann-Mari.

Be­ty­del­sen av hem­si­on

– Det är ju vårt hem. Där fin­ns vårt eg­na folk, besk­ri­ver pa­ret Kin­nu­nen om frids­fö­re­nin­gens och det eg­na hem­si­ons be­ty­del­se.

– Jul­fes­ter och vår­fes­ter på Wal­lin­går­den var på ett sätt höjd­punk­ter på året, erin­ra­de sig Ann-Mari Kin­nu­nen. Båda kom­mer till exem­pel ihåg sön­dags­s­ko­lan från barn­do­men.

Al­la fins­ka kom­pi­sar var då tro­en­de. Ann-Mari be­rät­tar att hon själv och även hen­nes skol­kam­ra­ter hade län­ge up­p­fat­t­nin­gen om att al­la fin­nar var tro­en­de.

Vår­da tra­di­ti­o­ner

Ann-Mari och Mika fann va­rand­ra inom den eg­na hem­si­o­nen och gif­te sig år 1993. Fa­mil­jen väl­sig­na­des med sex barn.

– Till en bör­jan pra­ta­de vi fins­ka, fram­för al­lt till bä­bi­sar, men med ti­den har språ­ket i hem­met skif­tat till svens­ka. De äld­re bar­nen förs­tår gi­vet­vis fins­ka. Någ­ra av dem har även gått på folk­högs­s­ko­lan i Fin­land, be­rät­tar pa­ret Kin­nu­nen.

I hem­met vår­das de fins­ka tra­di­ti­o­ner­na. Spe­ciel­lt märks det­ta på jul­bor­det. Fa­mil­jen bod­de i Up­p­sa­la un­der fem års tid, då när Ann-Mari stu­de­ran­de på me­di­cins­ka fa­kul­te­ten.

– En gång i må­na­den be­sök­te vi än­då våra hem och mö­ten i Da­lar­na, be­rät­tar Mika.

När Ann-Mari tog sin lä­ka­re­xa­men blev flyt­ten till hem­byg­den ak­tu­ell. Mika Kin­nu­nen har gjort sitt dags­ver­ke som snic­ka­re. Hans gå­vor har be­hövts i frids­fö­re­nin­gens mån­ga ut­byg­g­nadsp­ro­jekt samt inom sty­rel­se­ar­be­tet. Båda har även fått för­del av sina kuns­ka­per i fins­ka språ­ket på de­ras för­värv­sar­be­te, Mika i kon­takt med kun­der och Ann-Mari i mö­ten med fins­ka pa­tien­ter.

– Ti­di­ga­re kun­de fin­nar ses som av­vi­kan­de men nu när det har kom­mit folk från and­ra län­der till Sve­ri­ge så up­p­levs fin­nar vara lik svens­kar­na. Fin­nar up­p­levs som fli­ti­ga och plikt­t­rog­na ar­be­ta­re, er­far Ann-Mari.

I de tan­kar­na har även Mika lätt at­tins­täm­ma.